Mänegarm - 02. Ur Själslig Död


Ur Själslig Död

Eldens starka ljus bränner i mina ögon,
likt törnets sting en gång bränt.
Svett täcker en trött och sargad kropp,
tomhet fyller ett skändat sinne … en själ itu.

Likt tusen år i dödens kalla sömn,
vänder jag åter ur … själslig död.

Ett valv av löv ovan trädens stam,
denna plats för mig så bekant.
Likt den pelarsal i norr,
som jag lämnade en gång.

Likt tusen år i dödens kalla sömn,
vänder jag åter ur … själslig död.

Ur själslig död!

Svaga bilder av drömmar,
vindlande djup, dunkla ord.
Vansinnets sömn,
som förgiftad återigen …

"Minns min röst, du son av Norden …
en gång stungen av törnets tand.
Dömt var blodet, dömd var själen;
du kom till mig i vargtörnets namn."

En mörk skepnad bortom eldens sken,
stilla vakande i sin vargahamn.
Efter sin långa hemfärd,
den gamle var åter här igen …

Likt tusen år i dödens kalla sömn,
vänder jag åter ur … själslig död.

http://rockerek.hu/