"Och ingen dör någon gång", sjöng solen i sin sång
som ett foto av ett lyckligt slut som rör mig
står du i all din glans, mot en fönsterkarm någonstans
Jag ser dig från en plats du ej kan se
En sista vers för någon, femton timmar lång
Men inom ramen av den sorliga sång som ständigt tynger rummet
Ditt gömställe må väl vara trädgården i min själ
Jag ser dig från en plats du ej kan se
Och jag ser dig tvätta
Ditt ansikte, dina armhålor och bröst
Och trots din sorgsna min,
Ditt ansikte ger tröst
I din nakna omedvetna ignorans av mig
Solen skiner hårt, men stormen väntar ihärdigt
- in den stundande cyklonens kraft som ska svepa oss bort
Och Gudfadern är han, all sympati för dig
Men ingen ser vad mitt sikte ser
Och om Gudfadern är jag är all sympati för dig
som bortsuddad i ett evigt ljudande skott... |
