Ve, ve, ve
Dödsfård
Jag vaknade i urmörket
Inget ljus, ingen sol jag såg
Kände en luft, kall mot min kind
Jag steg, mot sjärnot jag steg
Mitt skepp av nagel och tand
Segel av död mans hår
Roddare från krigsgravar
Män av dödens yrka
Minn ststa segling över kolsvard hav
Nu eka min sång, mina sist ord
över stormar, över glaciärens vidd
I morgonrodnad och aftonstund
Från fjärran låt en vinande vind, ett sus
Och en sång ur rymdens ändlösa brus
Ve, ve, ve
Ve, ve, ve
Dödsfärd
I fjarran jag skådat en eld
Mot den nu likseppet styr
Nagelfar ej välla
Inget segel spricka, bortom stjärnornas ljus
Ormvälvd av sång ur dödens kör
Från springor de sliga bland mörka berg
Jag såg en skog och brinnande härd
Där fann jag mitt hem
I skuggornas värld
Från fjärran låt en vinande vind, ett sus
Och en sång ur rymdens ändlösa brus
Ve, ve, ve
Ve, ve, ve
Dödsfärd |
