Hon sol vid folen av en häll så mönk
Målad, kalkad och kall
Hon drog ett streck
Medd en ryckande arm
Över himmelens rand
Ner till helaste djup
Hon stod på isens blåaste vidd
Målad, kalkad och kall
Hon ristade sitt tecken, sin runa
Med en ryckande arm
Runt vattnes flöden en ring
Havsbestar och ånga då steg
Hon lyfte upp över sky och rymnd
Mälad kalkad och varm
Ur klippors djup en låga då steg
Ur hennes höfte, en storm av eld
Hon lyfte upp över sky och rymnd
Mälad kalkad och varm
Ur klippors djup en låga då steg
Ur hennes höfte, en storm av eld
Ett iljus hun blev av lågans makt
Ensam på rymdens tron
I all sin prakt
Hon ristade sitt tecken, sin runa
Med en ryckande arm
Runt vattnes flöden en ring
Havsbestar och ånga då steg |
