En Fallen Fader
Blickade upp i natten,
slagen och driven till marken.
Omtöcknad fylld av förbittring,
kunde ej se klart …
Famlade bland tankar,
min själ bedriven.
Urdriven var min broderhälft,
hörde nattens barn …
Hörde nattens barn … mina barn.
Mina barn!
Medan regnet föll svalt,
ekade en förtvivlans sång,
över en fallen fader.
Sorg blev snart till vrede …
Fångad i elden,
ingen väg ut,
hugg, slag och spe,
de band en själ, min vargbroder …
Min vargbroder … broder i blod.
Min vargbroder … broder i blod.
Min vargbroder … broder i blod.
Min vargbroder … broder i blod.
Faller åter ner,
i böljande hav,
medvetandets dunkel,
tidlöst drivande gäck.
Röster av svek,
galdrar som ljuder,
från nidingars mun,
slitande smärtor,
separerad, bunden.
Ett vagt minne, att jag … att jag lyfts upp.
I fjärran dunkel, en elds svaga sus …
Min vargbroder … broder i blod.
Min vargbroder … broder i blod.
Broder i blod … |
