Smärtan tär själen, en tystnadens tår faller
Mot sorgedränkt jord, den svartaste mull
Den tunga svärta som blindar min syn
Darrandes på knä, världen faller skata ned
Mina händer fylls, med livets vatten
Detta varma flöde, jag går stilla hän
Släpper mitt svaga grepp, förlöst från väven
Från de bojor, som fjättrat mig
Vader fram I mörkret I minnenas flod
Ett ändlöst ropande efter dödens strand
Svagt skymtar hon, vars son jag är
Djupet och mörkret, farsontes bittra moder
Faller på knä inför, hennes sjukliga prakt
Hennes kalla barm, välkomnar mig åter... |
