Över den stelfrusna sårskorpan
som täcker Moders lekamen
Ett ting bör modigt vara
för att bevandra den slumrande varelsen
Den spegelblanka isen
slipad av vind och snö
Tycks spegla vinterns ändamål:
av svält och köld ni skola dö!
Jag vänder mig mödosamnt om för att
se hur mina spår mig lett
men Moder har täckt mina spår inatt
inför ett dråp ingen kommer att ha sett
Plötsligt, framför mig, en uppenbarelse
Mitt ansikte under ytan, leende
Ett blågrått ansikte påminner mig;
min död är tvinget naturens skeende
Så förlorar jag mitt fäste
isen finns ej under mig mer
Det svarta vattnet omger mig
jag ej längre månens ljus ser
Slutningen går stillheten segrande ur striden;
kylan och vätan har mina krafter bestulit
Månen reflektaras i det svarta vattnet
i en plats som konungar besvurit |
