Eld
Fallen är ormen,
ned i djupet rämnad.
Fjättrad i bojor
smidda av eget hat.
Yngel avlade ur dess etter
på blodiga vingar fallna.
Reningens eld flammar
över land och hav …
Regnet faller över Midgård,
etter spolas bort.
Sköljer heliga stenar;
renar lundars mark.
Solens strålar väcker liv
i hjärtats ärrade mull.
Den falnande glöden
flammar åter upp …
Reningens eld
brinner över land och hav.
I var man och kvinnas,
en renande eld …
Åter står vi här
vid trädets fot.
Lundar och salar
i sin forna prakt.
Äring och fred,
starka band.
Gråbens följe vandrar åter
i stilla natt …
Reningens eld
brinner över land och hav.
I var man och kvinnas,
en renande eld …
Reningens eld
brinner över land och hav.
I var man och kvinnas,
en renande eld … |
