Pressade mot den fuktiga stenen
Tillsammans vi bilder ett sällsamt sken
Vårt sekret i strängar vajande
Våra armar våra ben
Och när jag slutligen frossat klart
Och äntligen kan födas fri
Äntligen kan födas fri
Med hunger till märgen ska vi älska
Utan att förnimma meningslösheten däruti
Förnimma meningslösheten däruti
Och när jag blir svag
Sakta tunar jag bort och ser
Dina ägg som klamrar till fuktig väga
Och när vi slutligen frossat klart
Och äntligen kan födas fria
Med hunger till märgen ska vi älska
(Utan att) förnimma meningslösheten däruti | 
